...jag börjar tro att jag förstår vad man menar med det. Det finns en person i familjen som till och med jag ser vem hon är avkomma till... Det kommer igen i nästan allt (förutom i humöret).
När jag tjuvlyssnar hur hon diskuterar och leker så hör jag mig, när hon springer, dansar och hoppar så ser jag mig och när hon vill mysa så känner jag mig.
Jag tänker att vissa saker är viktigare än andra att lära sina barn. Tex att man ska respektera ALLA och att det inte är pengar/saker (generellt ytliga saker) som är det viktiga i livet.
Det glädjer mig att jag innerligt tror att hon förstår vad jag menar. Det är lite lurigare hur det används...
Lilla flickan räknar: "tju-åtta, tju-nio, tju-tio, tju-elva....tju-nitton,tju-tjugio, tju-tjugioett...osv."
Mamman: "Nä, men så räknar man ju inte, det vet du ju!"
Lilla flickan: "Men mamma, man måste respektera att alla kanske inte räknar likadant!"
Lilla flickan sätter på sig leopardpälsen och ska ut i blåbärsriset i juli.
Mamman tänker att det blir varmt och dessutom inte lyckat med blåbär på
Mamman säger: "Du är bättre att du tar en annan tröja eller jacka. Inte pälsen nu."
Lilla flickan: "Mamma, det är faktiskt inte viktigt vad man har för kläder på sig!"
Undrar om det är just sådant här som man menar när man säger "man möter sig själv i dörren" eller för all del "äpplet faller inte långt från päronträdet"
